Av: Krischan Olsson
Normal, ett ord som används alldeles för ofta i dagens samhälle. Vi ska alla vara unika, alla vara oss själva, men samtidigt som vi gör det ska vi vara normala.
Men vad betyder ordet ”normal” egentligen?
Själv fick jag reda på detta då jag blev testad för dyslexi. Jag blev för första gången, åtminstone vad jag kan minnas, presenterad för den så kallade ”normalkurvan”. För dig som läsare som inte vet vad en normalkurva är, och är för bekväm för att mitt i läsandet av denna text gå och ta reda på det, låt mig förklara lite lätt.
Du har säkerligen sett vägskylten som varnar för farthinder.
Den visar antingen en bula, eller två, det är skylten som enbart har en bula jag är ute efter, en sådan bula, är mer eller mindre, en normalkurva i utseende.
Poängen med normalkurvan är att gradera den och se hur nära mitten man är, desto närmare mitten desto mer ”normal” är man.
Är man för långt till höger är man högbegåvad, är man till vänster är… låt oss säga att man inte når hela vägen fram helt enkelt.
När det kommer till ett dyslexiprov används kurvan för att mäta olika typer av problemlösning, logiskt tänkande, matematisk förmåga, samt läsförståelse, stavning och så vidare och så vidare.
Är ens graderingar, de som är relaterade till läsning eller skrivande för långt till vänster, då har man problem kring den biten, är de långt till höger är man begåvad.
Jag är dyslektiker, det vill säga att mina poäng för läsande och skrivande låg för långt till vänster jämfört med de andra poängen på linjen, något som definitivt inte är ovanligt i samhället, det är till och med accepterat som, om inte normalt, åtminstone inte annorlunda.
Men anledningen till varför jag tog upp dyslexitestet är inte bara relaterat till att jag är dyslektiker, jag tog upp det för att det skiner ett ljus på just vad som är normalt och inte normalt.
Personen som testade mig var osäker på delar av mina provsvar, främst de inom matte.
På addition (plus) och multiplikation (gånger) hade jag presterat bra, men på subtraktion (minus) och på division (delat med) hade jag sämre resultat, detta till en sådan grad att hen hade svårt att sätta in mitt resultat på kurvan.
Mitt svar var enkelt, och enligt mig rätt logiskt. Jag räknar enbart med multiplikation och addition, när jag ska räkna de andra ändrar jag talet så jag får uträkningarna jag vill ha och sedan löser jag ut X.
Tydligen är inte detta ”normalt”.
Det är inte meningen att man enbart ska räkna med två räknesätt, provet är inte gjort för att man ska göra på det viset.
Jag förstod inte då vad det stora problemet var, jag gick vidare och berättade för personen i fråga att det är så jag lever mitt liv.
Har jag ett sätt som fungerar bra gör jag om arbetsmetoden i andra situationer för att de ska passa mig, det tar ibland längre tid, det går inte alltid jättesmidigt, men det går. Jag får min vardag att fungera.
Detta är fel. Detta är inte ett sätt man får använda sig av, varför?
Jo för då är det så mycket svårare att se att man har problem, att man är i behov av hjälp.
Tydligen är rätt svar att lägga sig på rygg och slå med ben och armar och skrika på hjälp, för gör man inte det, behöver man det inte.
Det räcker inte med att räcka upp handen och säga; ”Detta här fungerar inte för mig.”
Några år senare fick jag min andra diagnos, aspergers syndrom. Denna diagnos faller inte under samma ”normala” stämpel som dyslexi. Det är något som tydligen gör mig till någon som är utanför det normala, någon som inte passar in.
Men vet du vad?
Jag bryr mig inte om vad som är normalt och onormalt. Jag är jag, och oavsett vad folk sätter för stämpel på mig förblir jag den jag är.
Och varför detta? Hur kan jag acceptera en stämpel som aspergers? Svaret är enkelt.
Jag har aldrig känt mig riktigt hemma i samhället, aldrig känt att jag passade in. Jag gick med en konstant känsla av att någonstans där ute var ett svar, något som förklarade varför världen i mina ögon inte såg ut som den i ögonen hos andra. Hur det kunde komma sig att saker jag hade så väldigt svårt för, verkade vara lekande lätt för alla andra. Saker jag fann, inte bara svåra, men jobbiga, var något som alla rent av verkade uppskatta och tycka om.
För att göra det enklare för dig som läsare, jag kände mig som en bortbyting, att jag tagit någons plats i en värld där jag inte hörde hemma, att där kanske en dag skulle komma någon och säga ”Vi är här nu, vi är som du.”
Att få diagnosen satte så många saker på plats i mitt liv, den förklarade så mycket om varför jag tyckte världen var så fel, varför jag aldrig tyckte att jag passade in.
Jag var helt enkelt inte ”normal”.
Jag kanske inte passar in på normalkurvan, men jag gör mitt bästa och försöker så gott jag kan och försöker göra det med ett leende.
Men där är många som inte är som jag, som får sin diagnos och ser det som en dom, en stämpel som säger till dem att världen de vill vara en del av inte är en värld för dem, att det inte är världen runt dem som är konstig, utan att det är dem som det är fel på.
Det kan ha att göra med att jag fick min diagnos sent, och många av de jag mött som har ovan nämnda inställning har fått diagnosen som unga.
Det kanske inte är en tröst, men för dessa personer vill jag le och säga; Att de inte är annorlunda, de är annorlundare och det kanske låter konstigt, men låt mig förklara mig:
Ordet annorlundare finns inte, det är ett ord som står utanför ordlistan, men det är ett ord som ligger mig varmt om hjärtat.
Ordet för mig representerar något som är sällsynt, men fortfarande älskvärt. Något som kanske inte är normalt, men som jag inte kan finna något fel i.
Inte direkt annorlunda inte heller normalt, men fortfarande älskvärt.
I ett samhälle där man inte får kalla en potatis för en potatis, då detta stämplar den och kanske får den att känna sig nedstämd och utanför, där står jag vid dess sida och säger; ”Du är precis som jag, du är annorlundare. Du kanske inte passar in med alla dem där, men jag är här vid din sida. I vått som torrt. För vet du vad? Vi är likadana du och jag. Vi är båda Annorlundare.”
Det kanske, som sagt, är en tröst, kanske inte, men att ha någon vid sin sida, som sitter i samma sits som en själv. Ibland är det en tröst, något som för stunden, åtminstone, kan ge en lite hopp och lite styrka att orka en dag till.
Och tills den dagen kommer då antingen vi passar in i samhället eller samhället gör en plats för oss, den dagen då vi också kommer in under stämpeln normal, tills den dagen kommer, sitter jag här, och där är och kommer alltid förbli, plats vid min sida.
