Krischan Olsson
Jag är inte en person som är särskilt aktiv då det kommer till sociala medier. Facebook, Twitter och what-ever-de-heter är medier jag inte använder mig av aktivt. För drygt ett år sedan snubblade jag emellertid över en bild på Facebook. Bilden var på ett barn som ligger utmattad i en soffa, texten på bilden sa något i stil med, ”För varje timme av social interaktion, krävs 3 timmar av avgiftning.”
Bilden väckte minnen av mina tidiga skoldagar. Hur jag efter varje dag av stoj och stim i skolan spenderade 2 – 3 timmar med mitt lego. Det lugn som kom över mig då jag körde runt min hand i lådorna och lät mina fingrar arbeta under tiden och mitt huvud var i stora drag blankt, det var något jag behövde. Vilket bevittnades av min mor. Hon har beskrivit för mig den ilska och frustration jag uppvisade då jag inte fick denna tid för mig själv. Den tid jag behövde för att sortera dagen var livsviktig. Utan denna tid för mig själv kunde jag inte ta mig an saker som exempelvis läxor eller ens interaktionen med andra familjemedlemmar.
Nu idag, så många år senare, känner jag fortfarande av behovet från gång till gång. Jag har blivit bättre på att undvika situationer som tar på mina krafter. Vi inom familjen har kallat detta många saker igenom åren. Vi har liknat stadiet som kommer efter en dags interaktion med omvärlden från allt från ”Zombies”, att ”Sova” med öppna ögon, till att ha ett behov att ladda batterierna.
Omvärlden har många gånger svårt att förstå hur det är, men jag tror den bästa beskrivning jag stött på är den jag fick då jag fick min diagnos inom autismspektrumet ”Det är som att bära en mask?” Frågan som läkaren gav mig slog huvudet så hårt på spiken att jag blev för en stund mållös. Social interaktion är som att bära en mask, och först då man är i en miljö där man känner sig säker nog att ta av masken, först då kommer utmattningen. Först då man känner sig säker kommer ”smällen”. Och det är att hämta sig ur denna situation, detta stadie där man känner sig som en Zombie. Där huvudet inte fungerar som det ska, som jag vill ta upp i denna artikel. Bilden kallade det avgiftning, och enligt mig, med all rätt. För det krävs hårt arbete för att få huvudet att fungera som det ska igen. Att bli sig själv igen efter man lagt ifrån sig masken man burit.
Varje person är unik. Det finns många saker som får oss att slappna av. Många saker som kan få en person att återgå till det normala, att huvudet ska fungera.
Jag nämnde tidigare lego. Det var vad jag använde mig av som ung. I dag använder jag mig av datorn, även om den inte är lika effektiv för min del. Andra personer kanske gör andra saker, läser en bok eller kanske rent av kör bil.
Men hur kan detta fungera? Hur kan en sak som detta hjälpa en person att slappna av? Det finns folk som tittat över axeln på mig då jag försöker ”varva ner”, eller ”ladda batterierna” och undrat hur jag gör då exempelvis bitarna i Tetris flyger förbi, eller man löser mekaniska puzzel. Förvisso måste en sådan aktivitet ta på krafterna den med? Hur kan man exempelvis slappna av genom att köra bil då man hela tiden måste vara alert och följa med i trafiken? Är inte det farligt?
Bästa beskrivning jag kan ge är att det inte är samma del av hjärnan som arbetar. När en person sover och drömmer läggs dagens handlingar på plats. Hjärnan sorterar saker, lägger det i fack i olika kategorier. Problemet är att sömn inte alltid är det bästa sättet för kroppen att hantera sorteringen. Åtminstone inte för mig, och jag är säker på att det även är så för andra. Inte alla andra, men en del av oss med aspergers. Den tiden vi spenderar med att varva ner, fyller mer eller mindre samma funktion som normal sömn gör.
Jag har fått berättat för mig att andra människor ibland känner samma behov. De använder sig av olika aktiviteter för att behandla dagens alla händelser och för att återhämta sig själva. Ett exempel som är relativt vanligt är att de ger sig ut och springer eller går på gymmet. För att ”samla sina tankar.”
Jag ler många gånger då jag hör detta, speciellt då personen säger det som om det jag precis beskrivet är det mest naturliga i världen. Att jag är precis som dem och bara ”gör mig till”, att jag försöker göra mig ”märkvärdig”. Kanske det är för att jag är en liten djävul ibland, men jag älskar att se hur deras min förändras då jag säger: ”Då vet du hur det är att efter VARJE DAG behöva göra detta. Att varje gång man gjort något som exempelvis varit på Ica, besökt en läkare, varit på ett möte, eller en dag på jobbet, behöva göra något som låter en varva ner.” Det blir en Aha-upplevelse för personen, de får en bättre insyn, de förstår mer. Trots allt, de vet vad jag talar om nu. Vad de inte förstått tidigare är hur mycket en vardag tar på mina krafter.
Att bli sig själv igen, att komma i stämning, att ladda batterierna eller att hämta sig. Alla dessa ting betyder samma sak, men det gäller att hitta ett sätt som fungerar för var och en. Olika saker är olika effektiva, och jag misstänker starkt att bara för att en sak fungerar för en person, betyder inte det att det fungerar för en annan. Men precis som olika aktiviteter kan hjälpa mig att ladda upp snabbare tar även olika saker olika mycket på mina krafter.
Problemet med allt detta är emellertid inte behovet av återhämtning. Som jag nämnde tidigare är detta något som även ”vanliga” personer behöver från gång till gång. Problemet ligger i vad detta behov kostar oss med aspergers. Det kostar oss den tiden då vi är unga som i vanliga fall ska läggas på social interaktion. Den tid vi ska använda för att skaffa kompisar, vänner för livet.
De 2 – 3 timmarna efter skolan som man ska leka och stoja med sina kamrater, den behöver vi med aspergers för att kunna vara oss själva.
Det är en tid som försvinner, en tid som vi aldrig får igen.
Trots allt, alla behöver vi våra betyg. När vi går ur skolan och har diplom och betyg i hand, finns där inte något av alla de betyg vi har som nämner något om hur många vänner vi har med oss. Det är inget krav att ”Du skall hava 2 kamrater med dig för livet”, men gud nåde dig om du inte har ett bra betyg i svenska, engelska och matte.
Om du är en förälder vill jag att du tänker på det. Speciellt om du har ett barn som är lite ”annorlundare”.
