Av: Krischan Olsson
Tjallå! Kanske inte den bästa början av en text men det spelar mindre roll. Vi måste alla börja någonstans.
Jag är Krischan, ett udda namn kanske, men vi kan inte alla vara Johan eller Glenn. Här på redaktionen jobbar jag med diverse uppgifter. Mina huvudsakliga uppgifter är att göra de mindre bilderna till tidningen, samt skriva texter i avdelningen ”Jag delar med mig”.
Tanken är att jag även nu, efter vi har implementerat vår nya design och layout, ska fortsätta med detta.
Jag hoppas att den nya layouten ska hjälpa folk att kunna välja vilka delar i tidningen de vill ta del av, för precis som med en dagstidning tar vi här på redaktionen för givet att inte alla vill läsa samma del av tidningen. Några söker sig till sporten, medan andra söker sig till serierna.
Texterna jag skriver i tidningen tenderar att vara något längre och något ”tyngre”, vilket inte passar alla. Jag använder mig ofta av något längre ord och ibland använder jag mig även av metaforer som jag kanske, från gång till gång, hade kunnat formulera bättre. På uppmaning från de andra i redaktionen försöker jag skriva mer lättläst, men det gör oftast texten något längre, vilket kan skrämma bort vissa läsare.
När jag skriver mina texter faller mina tankar allt som oftast på andra. Personer som kanske delar mina erfarenheter eller som har bekanta som gör det. Varje gång jag skriver hoppas jag att dessa personer ska finna tröst, att de ska förstå att de inte är ensamma. Det finns inget som är så skrämmande som att vara unik, att vara annorlunda.
Serier, filmserier och även många böcker lyfter ofta fram den personen som är unik som en hjälte. Personen hyllas, genomför stordåd på stordåd och finner, efter lite trassel, den stora romansen.
”… och så levde de lyckliga i alla sina dagar.”
Verkligheten är emellertid annorlunda då den är närmare naturen, där den som är annorlunda får sina fjädrar utryckta, eller värre. Det börjar då man är ung, de som är runt en ser inte vad som är annorlunda, men de ser att man inte passar in, att man inte riktigt är som alla andra. Det börjar med retande, övergår till mobbning och efter det blir det värre. Att komma upp i tonåren är inte lätt för någon, men att ovanpå detta komma underfund med att man verkligen inte är som alla andra är en smäll som inte alla är kapabla att ta. Man börjar söka efter en plats där man passar in. Hittar man ingen finns det alltid tre grupper som, i princip, alltid välkomnar; missbrukare, kriminella och de döda.
Det är en skrämmande tanke som får mig att rugga till varje gång jag tänker den. Jag hoppas verkligheten en dag blir en annan. Fram tills det, fortsätter jag här och skriver en text då och då i hopp om att någon där ute tänker tanken: ”Jag är inte ensam.”
Tills den dagen då samhället är så varierande så att vi också faller in i gruppen ”Normal” önskar jag er alla, lycka till.