Av: Krischan Olsson
Stämplar, superhjältar och te-kalas.
En diagnos, en stämpel, något man inte komma ifrån, därför något negativt. Jag har hört argumentet många gånger förr. ”Du bör inte skaffa en diagnos/jag vill inte ha en diagnos. En stämpel är inget du/jag vill ha.”
Jag håller inte med, men varför inte? Jag tycker inte en stämpel är något som är bra, men på samma gång tycker jag att man ska undersöka sig och få en diagnos om man har ett problem. Anledningen är egentligen enkel, du har lättare för att få hjälp om du har en diagnos men den största anledningen är lite svårare att förklara.
Tonåren är väldigt svår för många, det är en tid då man blir vuxen, man behandlas både som barn och vuxen på samma gång, man blir mer medveten om sin plats i samhället. Man får tyngre ansvar. Det är en svår tid för många, och då menar jag inte bara på grund av finnar och förhållande.
Jag fick min diagnos sent, men idag kan jag sätta ett finger på många av de saker jag fann konstiga.
Varför tänker de/agerar de så? Vad är logiken bakom det? Hur tänker de egentligen?
I ärlighetens namn fanns det gånger då jag undrade om jag verkligen var människa, om jag verkligen var som de andra som var runt mig. Jag undrade om det en dag skulle öppnas en port till en annan värld, som om spegelbilden framför mig skulle plötsligt säga; ”Du och jag bör byta plats”.
På senare tid har superhjältar blivit allt vanligare på bioduken, och du som läser tänker säkert nu att det var ett stort hopp, men försök att följa med i min tankegång. Titta på en superhjälte, nästan vilken som. Vi kan ta stålmannen som exempel: Clark Kent, nörden som känner sig utanför, som egentligen är en man från en annan planet. Spindelmannen: Peter Parker, nörden som är mobbad och känner sig utanför, som blir biten av en spindel och blir hjälten. Ett annat bra exempel är X-men, inte snubben med klorna, utan historien i sig, tonåringar och barn som kommer underfund med att de inte är som sina klasskompisar, att de är annorlunda.
Jag kan dra fler exempel men jag tycker det räcker där. Det känns nästan som om dessa filmer (från början serietidningar), dessa historier är vinklade så att vi med diagnos ska känna igen oss i dem, skillnaden är att det inte finns hjältar i verkligheten, och inga superkrafter. Där kommer inte öppnas en portal, där kommer inte ett ufo, eller män i svarta kostymer och solglasögon, eller en skallig person med blåa och röda piller.
Däremot i mitt fall kom något annat än en magisk dörr; en diagnos, något som förklarade varför världen var som den var. Det var min portal, det var min förklaring till varför världen var som den var.
Känslan som kom över mig då jag fick diagnosen hade kunnat sammanfattas med ett enkelt ”aha”, men det hade inte gjort vad jag kände rättvisa. Jag tror en mer korrekt och rättvis beskrivning är något i stil med ”Alice i underlandet”, ”Trollkarlen från Oz”, eller för att ta en mer modern beskrivning ”The Matrix”.
Emellertid finns det en stor skillnad; jag känner mig inte som en person från Kansas fångad i en magisk sagovärld, eller en person som fallit ner i en magisk värld genom ett kaninhål, eller för den delen, en person dragen ur vardagen in i en dystopi. Jag känner mig mer som en figur i ett datorspel, fångad i en värld med människor, en plåt-man i en värld med asfalt och lastbilar, eller den galne hattmakaren.
Men jag har åtminstone fått svar på vart känslan kommer ifrån. Jag vet att jag aldrig kommer passa in på det sätt som andra gör. Det kanske är en tröst, men det betyder också att jag aldrig kommer hitta ”hem”, den världen där jag hör hemma, är en värld som inte finns.
Att få en diagnos gav mig svar på väldigt många saker, jag kanske går för långt då jag skriver detta, men det kändes som om världen, som fram tills nu varit en plats där jag inte passade in, plötsligt var en värld jag inte hörde hemma i. Det kanske är samma sak i dina ögon, så låt mig förtydliga. Innan jag fick min diagnos lade jag skulden på varför jag inte passade in på mig själv. Jag kände att det var mitt fel att jag mådde dåligt. Att jag till skillnad från andra inte hade orken att ta hand om mig själv och mitt hem samtidigt som jag jobbade. Att det var mitt fel då jag var arbetslös att ingen ville anställa mig.
Efter min diagnos kände jag att det slutade vara mitt fel. Det var inte längre mig det var fel på. Jag var inte problemet, världen var problemet. Det var inte jag som var konstig, det var världen jag levde i som var det. Det var trots allt, fel värld.
Det är på grund av denna känsla som jag är för att få en diagnos. I en match med desperation, depression och självhat på ena sidan och en diagnos på andra. I den matchen har jag inte svårt att välja sida.
Jag ska vara ärlig, jag önskar fortfarande ibland att där ska komma ett ufo, eller att en portal ska öppna sig. Jag tror inte den känslan kommer försvinna, men jag går åtminstone inte omkring och trycker ner mig själv och säger ”Du är värdelös” till mig själv eller ”Du passar inte in”. Istället ställer jag mig i en heroisk pose och skrattar högt och säger något som taget från en serie:
– ”Nu har du med mig och göra din djävul! Muhahaha!”
…Okej, jag kanske är mer av en superskurk än en superhjälte, men det är en mindre detalj…
