Av: Krischan Olsson
Skämt åsido…
Det är inte alla som vet hur det går till när man får en diagnos. Du kanske har fått en själv, eller så kanske du känner någon som fått en. Det hör egentligen inte hit, men vad som hör hit är om du känner två personer med samma diagnos, och trots det ser stora skillnader mellan dem. I en situation som den kan man undra hur det är möjligt, men låt oss titta på det.
Du har en rinnande näsa och feber, så du åker till doktorn, och doktorn svarar: Förkylning.
Inga problem, du åker hem, och efter tre dagars vila är du frisk, eller så kanske du dör, för det var egentligen en dödlig version av influensan.
När läkare sätter en diagnos så handlar det i stora drag om en gissning. Jag vet att det är en översimplifiering, men i stora drag är det vad det är. Efter många år av studier har läkare massor med kunskap, och kan de inte den kunskapen utantill, får de titta i en bok. Det är med denna kunskap de sätter sin diagnos – de gör mer eller mindre en kunskapsbaserad gissning.
I fallet med influensan och förkylningen är det relativt enkelt, både en förkylning och en influensa ger rinnande näsa och feber. Men vad du inte sa till doktorn innan du dog var att du varit i landet X där det just nu härjar en farlig version av influensa.
En diagnos fungerar i stora drag som en checklista:
- Feber? Vanligt. Nästan alla sjukdomar har en bieffekt, ett så kallat symptom av sjukdomen i fråga.
- Snuva? Också en vanlig sak som många sjukdomar för med sig.
Efter det börjar utpekandet av mer säregna symptom.
- Sjuk i mer än 5 dagar, halsont, resa utomlands, ont i knäna.
Det är sedan läkarens uppgift att utifrån alla dessa faktorer sätta rätt diagnos. Saken är den att med mer komplexa sjukdomar är det inte säkert att alla symptom visar sig, det är inte heller säkert att alla hör till samma sjukdom. Ont i knäet är exempelvis förmodligen inte ett symptom som bidrar till en influensa, medan halsont mycket väl kan vara det även om inte alla med influensa har det. Samma sak gäller diagnoser inom autismspektrumet.
I stora drag kan man se det som en poänglista med ett antal punkter – låt oss säga 20 stycken, och kommer du upp över 15 har du sagda diagnos. Detta betyder emellertid att även om diagnosen är densamma kan flera punkter/symptom vara väldigt olika. Lägg till en personlighet och vitt skilda uppväxter och det är inte konstigt att två personer med samma diagnos kan vara väldigt olika.
Detta leder till en del problem, för precis som med traditioner och länder i helhet, finns det flera stereotyper. Mexikanerna har hatt och sover middag mitt på dagen, kineser har triangulära hattar, hästsvans och tvättar kläder. I dag är dessa stereotyper klassade som tabu, i massmedia såväl som filmer och serier, och även satirbilderna i tidningar försvinner mer och mer. Men trots det verkar det som detta har givit plats till en ny typ av stereotyp, och det är vi.
Jag minns att för inte så länge sedan fanns en bekant som blev både arg och upprörd då hen såg en film där en person med autism framställdes på ett sätt som fick personen att verka helt känslokall, likt en maskin som fullständigt ignorerade världen runt den.
Jag måste erkänna att jag drar på smilbanden då jag ser en utländsk form av media beskriva en svensk som en glad blondin i vikingahjälm som äter surströmming. Eller då en serie beskriver det danska språket som om någon som försöker prata svenska med en varm potatis i munnen. Dubbelstandard, kanske. Men det är en stor skillnad på satir föreställande stereotyper, och en ren stereotyp som får den andra sidan att verka helt inkapabel till att leva i samma värld som andra. Det fanns ingen ”humor” i scenen om autism som hen såg, det fanns ingen ”gömd poäng”, det fanns inte en ”alternativ verklighet”. Kanske det var därför hen reagerade så hårt.
Hur kommer man undan en sådan stereotyp? Svaret ligger i stereotyperna som försvann.
Vi lärde oss, via film, media och internet, att alla kineser inte har triangulära hattar, jobbar i tvätteri eller med att plantera ris. Alla mexikaner ser inte ut som i gamla västernfilmer, där de ligger i vita pyjamasliknande kläder med sombreros på gatorna och sover i tid och otid. Även om det var de som till en början etablerade dessa stereotyper, var det även de som bröt ner dem.
Det är därför viktigt att folk som jobbar med media, oavsett om det är här i Sverige eller i Hollywood, att personerna som gör dessa filmer, att skådespelarna som spelar en roll i dem, att människorna som lägger upp bilder på Instagram eller Twittrar på sina twitterkonton, vet vad de har att göra med.
Där finns rätt och fel sätt i mina ögon att göra en stereotyp, och det är okej att skämta om exempelvis autism, dyslexi och liknande ting. Men innan man gör ens ett försök, borde man veta åtminstone lite om vad man pratar om. Men detta gäller alla ämnen. Trots allt, man måste förstå att vad man driver om kan handla om personers liv, deras svårigheter, deras pina eller deras kultur. Förstår man inte vad man pratar om är det väldigt enkelt att ”trampa i klaveret”.
Förståelse för något är vad som krävs för att bryta ner många barriärer, missförstånd och missuppfattningar. Jag hoppas att vi i framtiden, eftersom världen blir mindre och mindre tack vare internet, kan prata om och le åt även svåra saker. Detta hjälper ofta att öka förståelsen ytterligare.
Men vem vet, folk idag gnäller över de konstigaste ting, och blir ”triggade” för saker som egentligen inte har med dem att göra. Med ökad information och en gnutta sunt förnuft kanske världen vi lever i idag, kan bli bättre i morgon, men just nu är jag skeptisk.
