Samhällsklasser och klasskompisar

Av: Krischan Olsson

Där är många saker som kan komma från en diagnos, och det är inte alltid lätt att veta vad som är på grund av den, och vad som är ett personlighetsdrag. Jag brukar försöka låta bli att skilja på dem. Min diagnos är inte vem jag är, men ibland då man tittar på sig själv kan frågan komma att dyka upp: ”Gör jag detta på grund av min diagnos, hade jag gjort annorlunda utan den?”

Misstolka mig inte, då jag säger på grund av min diagnos, är det inte på grund av att jag har ett papper som säger att jag har den. Nej, jag refererar till den problematik jag har i vissa fall, det är trots allt problematiken som är grund för min diagnos, inte tvärtom. Något jag har märkt att några personer har svårt att skilja på, de låter diagnosen definiera vem de är, vilket inte är nyttigt i mina ögon.

En problematik jag har är social interaktion. Andra har undrat vad jag menar då jag talar med dem om det.

– ”Du är hur social som helst.” Har jag fått som kommentar.

Det kanske är så, men det är under specifika förhållanden. Låt mig förtydliga: Jag har en ”förmåga”, och jag menar inte det på ett possessivt sätt, att fördela in saker i fack. Detta faller i fack A, detta i fack B, och detta är även det sant i det sociala samspelet. En vän är en vän, en kollega är en kollega. En vän till en vän, är just det, en vän till en vän. Det skulle inte falla mig in att bjuda in en sådan person till mitt hem, inte utan att även bjuda in mellanpersonen, och även då är det oftast mellanpersonen som måste komma med frågan, ”Kan person A också komma?”

Att flytta en person från facket för ”kollega”, till facket för ”bekant”, är för mig enormt svårt. Är detta på grund av min diagnos, på grund av att jag är svensk, eller på grund av att jag bara är sådan, har jag ingen aning om, vad jag däremot vet är att där är ingen skola för det. Där finns inget betyg i kamratskap, där finns inte en klass i skolan man tar för att lära sig social interaktion, eller hur man gör en bekant till vän, något jag känner att jag idag skulle haft nytta av.

Social interaktion ligger med på den lista många har i huvudet då de tänker på en person med autismspektrumdiagnos. Svårt att se en person i ögonen, svårt för personlig kontakt, och så vidare och så vidare. Jag har tagit upp det i tidigare artiklar i tidningen, men det tåls att tas upp igen. Jag tror inte social interaktion är en del av diagnosen, jag tror att det är en bieffekt.

Jag har mer än en gång liknat diagnosen jag har med myror:

”En normal person är som en arbetsmyra, den tar hand om ungarna, drar ett strå till stacken, passar upp drottningen och så vidare, men en person med en diagnos såsom min egen är mer som en soldatmyra. Vi gör en sak, vi är väldigt bra på att göra den, men är inte särskilt bra på de andra.”  

Detta speglar sig också i större sammanhang, exempelvis på jobbet eller i skolan. Jag ska erkänna en sak här, en sak som jag hoppas inte elever väljer att ta efter, men sedan jag började 7:an gjorde jag i stora drag ingen läxa alls, om den inte krävde en inlämning eller om det var ett prov. Saker som glosor, räkneuppgifter och liknande struntade jag i fullständigt. Då tänkte jag inte på det, men idag då jag tänker tillbaka, undrar jag om anledningen till varför jag gjorde så var att jag helt enkelt inte hade orken till det. Och även då, trots att jag struntade i läxorna, kan jag inte säga att jag umgicks mycket med folk på fritiden heller. Detta speglar idag mitt sociala nätverk.

Jag var mentor under en period. Vilket i enkla ord var en person med diagnos som svarade på frågor en yngre person med samma diagnos hade. Personen i fråga var stolt, hen hade precis kommit igång och lyckats ha sin undervisning i den vanliga klassen, den stora klassen med 30 elever istället för den lilla med 4 – 5. När jag då frågade, ”Vad med kompisar?” fick jag svaret från hen att där var inte ork till det. Dessa ord följde mig länge, än idag tänker jag på dem från gång till gång.

Vi tar för givet att kompisar är något som kommer naturligt. Sätt en person i en grupp med andra och ”kompisar” uppstår, likt amöbor i stagnerat vatten. Men så är inte fallet, inte för alla.

Vi tar för givet att tolkning av kroppsspråk kommer naturligt, något man lär sig då man umgås med andra. Men så är inte fallet, inte för alla.

Samma sak gäller många andra saker i skolan, där är väldigt många saker som tas för givet, och alltför ofta glömmer man att ”Så är inte fallet, alla fungerar inte så.”

Ta en sådan sak som fika eller lunch på jobbet, det är en chans att koppla av, varva ner, snacka strunt, men återigen, så är inte fallet, inte för alla!

Att gå ifrån jobbet, att koppla av, fungerar inte för alla, inte för mig själv och jag vet andra som har det likadant. Lunch? Du menar en jobbig paus mitt i arbetet som stör flödet och alltid kommer olägligt? Hur förklarar man det för en ”normal person”, någon utan diagnos? Bästa sättet att förklara det på är förmodligen, du äter ett äpple, och ser plötsligt en halv mask då du tagit en tugga och känner hur något rör sig i din mun.

I skolan ska du ha betyg. Du skall studera, du skall lära dig. Varje dag är den andra lik. Du går dit, har ämne a, b, c följt av lunch och sedan ämne d och e, och sedan går du hem, gör läxan. Det är din uppgift, det är vad du SKALL! göra.

Kompisar? Vänner? De är inte med på schemat, de är inget skall, de är inget måste, de är inget betyg. Så de kan inte vara så viktiga, eller hur?

Samma sak på jobbet. Du kommer dit, du skall göra a, b och c. Sedan skall du hem. Kollegor? Någon att prata med, visst kan det vara trevligt, men för vissa av oss kan det vissa dagar vara en last. En konversation, ett samtalsämne, eller något som händer vi inte räknat med kan slå ut oss totalt, mentalt, och lämna oss vilse och uttröttade i flera dagar.

Vänner och bekanta? Har du inga från förr, kan det vara väldigt svårt att hitta nya, speciellt om du inte vet hur man gör. Trots allt, du läste aldrig kursen ”Vänskap A, 30 poäng”, i skolan.

Speciellt om du som jag, lägger folk i fack, och har svårt att flytta på dem från facket ”Kollega”, till facket ”kompis”.

Likt en soldatmyra, går vi till skolan och jobbet och gör vad vi ska göra. Men de små uppgifterna vid sidan av, de gör vi inte, de ingår inte i vem vi är, eller vad vi SKALL göra. Men för arbetsmyran faller det naturligt, de kan, trots allt, göra lite av varje.

Jag undrar, hur hade livet sett ut om man hade ett betyg i social interaktion och vänskap…