Denna sanna händelse utspelade sig under en kort period i min ungdom men fick större konsekvenser än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Där och då gjorde våra föräldrar valen enbart grundat på sin egen blåögda nyfikenhet men framför allt var det även rädslor som styrde deras val.

Jag bodde då i Strömsvik och när vi var riktigt små och våra föräldrar ”jobbade i skogen” så passade grannarna oss dagtid. Så länge jag kan minnas hade mina föräldrar, men även de äldre som hade bott längre i Strömsvik, varnat oss för den extremt stora skogen som omringade staden. Skogen var vida känd i landet som den vackraste och friskaste skogen som någonsin hade funnits. Strömsvik hade därför alltid fått ett väldigt stort bidrag av kommunen för att kunna fortsätta livnära sig på skogens fantastiskt goda fisk och på det som växte där.

Tyvärr överskuggades detta av ett stort antal mystiskt försvinnande av ungdomar i staden som nyss var fyllda 15 år. Polisens gedigna arbete hade inte gett väldigt mycket så de hade mer eller mindre gett upp om att hitta de skyldiga.

Mina föräldrar förklarade att mina mardrömmar hade handlat om en stel obehaglig figur som jag hade mött i skogen en gång som väldigt liten flicka och att jag hade behövt gå i terapi i många år för att kunna bli av med min ångest efter det. Jag hade frågat dem om varför jag hade varit i skogen och om jag hade varit ensam. De bara tittade på varandra men jag fick inget svar på min fråga.

När jag hade fyllt 14 år och de andra var 15 år så började det kännas lite barnsligt och löjligt att inte jag fick gå in i skogen som trots allt utifrån såg väldigt fridfull och ofarlig ut. Vi var åtta stycken, fyra tjejer och fyra killar, i vår sammansvetsade vänkrets och vi hade inga hemligheter för varandra.

Vi heter: Annie (jag som skriver denna berättelse är ett år yngre alla de andra), Cajsa, Doris, Jana, Frans, Nicholas, Julian och Lukas.

Cajsa och Jana var fortfarande ett par, hade varit det sedan många år tillbaka och skulle aldrig kunna sluta älska varandra. De hade varit med om så mycket och hade varit väldigt modiga med att erkänna sin homosexualitet fast deras föräldrar hade haft väldigt svårt att erkänna deras förhållande. De hade fått utstå mycket glåpord och utanförskap av andra, både yngre och äldre barn, i staden. Vår grupp var tvärtom och stöttade dem hela tiden i deras förhållande.

Nicholas och jag hade i väldigt många år haft känslor för varandra.

Doris var den osäkraste tjejen i vår grupp. Hennes föräldrar var stormrika men hade aldrig tid över för sin dotter.

Frans var både charmören och clownen i vår grupp. Han behövde bara lite uppmärksamhet och var väldigt snäll och omtänksam.

Julian var den tystlåtna och tänkande personen i gruppen och när han väl pratade så lyssnade vi alla på vad han sa. Det var som om han hade en osynlig inre känslokompass som gjorde honom till en ledare av gruppen och det hade alltid varit givet att det skulle vara han.

Lukas var den hala personen i gruppen och hade gått sin egen väg ända sedan han var liten. Han blev väldigt arg och ledsen om något var orättvist. Han var dock väldigt bra på att läsa kartor, spåra med sin hund, jaga, fiska och simma. Lukas hade alltid hållit till i skogen och bodde i en trästuga sedan många år tillbaka. Han livnärde sig på fisket och sålde det på torget i staden. Hunden, Map, hade funnits i skogen redan innan Lukas bosatte sig där och Map valde honom som husse. Till skillnad från oss hade Lukas aldrig själv känt någon rädsla i skogen och det hade heller aldrig hänt honom något under alla dessa år han bott där.

Den konstiga mardrömmen som förföljt mig genom åren hade börjat få vissa minnesfragment att ta form men det hade jag behållit för mig själv. Saknaden av något eller någon som fattades i mitt liv och känslan av halvhet blev större och större ju äldre jag blev. Att gå in i någon relation hade alltid varit helt otänkbart för mig tills Nicholas frågade om vi skulle bli tillsammans, så jag blev glad och sa ja till honom.

Jag valde att gå upp på vinden en söndag då mina föräldrar var på torget och köpte ”hemliga varor” som alla de vuxna i staden brukade säga varje gång det var fullmåne. Jag ville detta bara för att titta runt lite men delvis också för att det var ett förbjudet område för mig. En liten kartong märkt med mitt namn, men även ordet Aokigahara, fångade mitt intresse. I kartongen låg mina babykläder och lite leksaker men även ett viccaboard och en svart ask som innehöll ett halsband och en ring. Jag förstod direkt att både smyckena och wiccaboarden hörde ihop och att dessa föremål hade något med mig och den där mannen i skogen att göra. Halsbandsmycket var i snidat trä och föreställde en käpp som var formad som en orm, och ormhuvudet var käppens handtag med vita små kristaller till ögon. Ringen var tjock och bred av svart metall, med alfabetet i vit text i en liten smal cirkel i mitten runt hela ringen. På ytterkanterna fanns även ett snirklande mönster som även det gick runt hela ringen.

Jag hade aldrig varit intresserad av smycken men dessa två blev jag förälskad i direkt, satte både ringen och halsbandet på mig, skyndade ner från vinden och gömde sakerna i min garderob innan mina föräldrar hunnit hem. Jag hade en plan för kvällen som jag inte ville att någon annan skulle veta om, inte ens Nicholas eller mina vänner.

Bara trettio minuter efter att mina föräldrar hade gett sig ut så tog jag min färdigpackade ryggsäck och gav mig av till skogen. När jag försiktigt började passera Lukas stuga så stod Nicholas utanför ytterdörren. ”Annie, vad är det du har planerat”, viskar han till mig och tar mig i sin famn. Då upptäckte jag att han själv också hade samma smycken på sig som jag. ”En känsla säger mig att alla de vuxna i staden har med de försvunna ungdomarna att göra”, viskar jag tillbaka och ser allvarligt upp på honom. Utan ett ord tar han och föser in mig i stugan och där sitter alla våra vänner men de stirrar konstigt in i den öppna elden utan att egentligen se den. ”Så här var dem redan när jag kom in i stugan. Jag har ingen aning om vad som händer”, viskar Nicholas med en aning rädsla i rösten.

Då förstår jag att smyckena Nicholas och jag har på oss, skyddar oss från energierna i luften.

På en osynligt given signal reser de andra sig upp och går på ett led ut genom stugdörren och fortsätter sin vandring djupare in i skogen.

Jag och Nicholas följer efter och till sist kommer vi fram till en större glänta i skogen. Vi gömmer oss bakom en större sten med ett buskage och ser med fasa hur de vuxna står där, först i en mindre cirkel som sedan omringas av en större cirkel av vuxna, och längst in i mitten står en större stenfigur. Till vår fasa ser vi hur våra vänner blir offer till statyn.