Solen strilar in genom fönstret och träffar spegeln han står vid. Som vanligt ordnar han till sin slips innan kammen dras genonom det tjocka ljusa håret för att sedan köra till jobbet. Plötsligt kommer en fulhetskänsla över honom när hans spegelbild reflekteras av solen. Han borde känna sig väldigt nöjd med sig själv efter den sista erövringen förra natten.

Han ignorerar känslan för att han vet kvinnors attraktion till honom alltid finns där och han kan få vem han vill. Det finns tyvärr bara en kvinna som han inte kan få och det är hans privata läkare. Hon är inte alls lik de kvinnorna som han brukar söka upp. Trots allt är han en seriemördare som har släckt många kvinnoliv genom åren. Detta är inget han är stolt över utan bara ett konstaterande. Han arbetade en kortare tid som lönnmördare men eftersom han föredrar sitt eget sällskap och regler inom just det specifika ämnet så avslutade han dessa kontakter. Det är bara i extrema fall som han kan tänka sig åta sig ett fall och i då ska han bestämma och själv planera mordet. Hans föräldrar hade lärt honom vett och etikett sedan han föddes. Därför var han noga med att skilja på sitt privatliv och att vara seriemördare.

Huset har tre våningar som han har skapat till två lägenheter. Andra våningen i källaren lever han som seriemördare. På den översta våningen är han VD för sitt mobilföretag och där lever han som en vanlig privatperson.  

Det stora köket på andra våningen på källarplanet i huset har alla möjliga bekvämligheter men större maskiner som slaktare har och användbara slaktknivar. Om det blir strömavbrott äger han ett större elkraftverk som lätt driver det stora huset och som startar automatiskt. Här nere i detta kök var hans roll som seriemördare legitimt. Det är här han utför alla sina dåd och lyckas varje gång att undanröja bevisen. Det finns inga bevis eller förbindelse mellan offerna och honom som pekar hit till hans bostad. Han ser alltid till att dessa hinder försvinner innan han överhuvudtaget börjar kartlägga offerna. 

Så utan förvarning kommer den där irriterande jobbiga hostan som gör honom helt slut i hela kroppen. Ute i  det stora rymliga köket dricker han ett kallt glas vatten och hostan lugnar ner sig något men det känns ändå inte bra. Köket har alla bekvämligheter man kan önska sig och alla möjliga matmaskiner så det är inga problem att tillaga recept från alla världens hörn. Laga mat är  ytterligare en favoritsyssla så han utbildade sig till kock och arbetade en längre period på en större restaurang. Tankarna vandrar iväg och han inser att allt startade faktiskt under ungdomen.

Hans karriär startade som 20 åring när han började sälja mobiltelefoner. I den branschen var det väldigt enkelt att hitta offerna. Att de såg ut och liknande hans mamma hade han väldigt klart för sig.

Antalet psykologer som hade kommit i hans väg var också av den åsikten men tyvärr föll även de för hans charm och han blev tvungen att ta deras liv för till sist visste de för mycket.

Idag är han VD för ett mobilföretag som ligger främst på arbetsmarknaden. Lycklig? Det är inget ord han skulle använda. Stolt? Möjligen men annars finns ordet MÖJLIGHETER och det är ett ord han verkligen tycker är mer passande i livet.

Han ger sin spegelbild en sista blick och upptäcker nu att kläderna ser lite stora ut. Den digitala guldklockan han har på handleden indikerar på att det är tid att sätta sig i porschen.

Med snabba långa kliv går han in i badrummet och blir lite chockad över att han har förlorat två kilo. Med rynkad panna ringer han till sin privata läkare som svarar efter första signalen. De bokar ett möte direkt nu innan jobbet börjar.

Porchen får jobba lite nu på morgonen och motorn morrar och den är så smidig och sammarbetsvillig att det aldrig är några problem att ta sig fram snabbt.

Inne på hennes mottagning tar hon lite blodprover, vikt och längd med några kompletterande frågor om hans allmänna tillstånd så han berättar även för henne om hostattackerna.

”Varför har du inte hört av dig till mig tidigare?”

Han ser bara på henne med en blick som gör att hon tittar bort och säger:

”Du vet vad jag har sagt”.

”Det du vill är inte samma sak som det du behöver”.

”Precis, lova nu att ta det lugnt. Proverna blir klara inom en vecka. Blir du sämre så var snäll och ring mig. Du har säkert bara en envis infektion i kroppen och behöver vila dig lite”. Under tiden hon pratar med honom lägger hon handen på hans och tittar honom i ögonen. Hennes beröring känns som en elektrisk stöt genom hans kropp. Hennes ögon är bruna med lite ljusbruna stänk längst in och detta har han aldrig innan lagt märke till.

Ute på parkeringen kommer ytterligare en hostattack och han ser att han börjar hosta blod. Han tar upp en näsduk ur sin kavaj och torkar sig och slänger den sedan i närmaste soptunna och kör sedan till arbetet. Han vet nu att han är döende men det ska inte hindra honom att leva fullt ut tills den dagen kommer.

En vecka senare står han på hennes mottagning och får beskedet, cancer. Detta hade han redan känt på sig sedan sist han var hos henne och även långt tidigare. Man kan inte vara en seriemördare och lönnmördare och komma undan med att döda hur länge som helst. Det kommer förr eller senare ett straff och straffet kan se väldigt olika ut.

”Jag tar hellre cancer än blir inlåst i fängelse och låter dig hälsa på mig där varje vecka. Jag vet att du hade gjort det”, säger han och ser hennes tårar rinna längs kinderna medan hon sakta nickar till svar.

Den kvällen klarade han inte av att sitta ensam i sitt hus så han gör något han aldrig tidigare gjort.

Porschen morrar än en gång och tar honom smidigt till hennes hus, läkarens bostad. Han darrar lite på handen när han ringer på ringklockan som är placerad sidan om handtaget på ytterdörren. Efter en stund öppnar hon dörren och ser både lite ställd ut men samtidigt ser han även glädjen i hennes ögon. Attraktionen mellan dem är så tydlig och hon bjuder in honom och han hänger av sig sin svarta rock på en hängare nära ytterdörren.

”Jag visste inte om du skulle komma hit men jag hoppades på det”, viskade hon fram.

Hon går in i köket som har cremefärgad tapet och är väldigt stort och rymligt. Hon har dukat fram te och smörgåsar med olika pålägg.

”Jag brukar äta lite på kvällen innan jag tar popcorn framför tv:n”, tillägger hon för att tystnaden gör  henne lite nervös just nu när han befinner sig här i hennes hem och så fysiskt nära.

Han tittar henne länge i ögonen och sedan sätter han sig bara ner och börjar äta på en smörgås så hon gör detsamma. De sitter en stund i tystnad och bara trivs i varandras sällskap.

”Kan du laga mat”, frågar hon och tittar ner i bordsskivan och känner hur hon rodnar men vet inte varför. Hon känner sig plötsligt som en tonåring som är på sin första dejt.

Några sekunder senare är han framme hos henne och lyfter upp henne i sin famn. Det känns som kyssen varar i evigheter och på samma gång upplevs den ändå för kort.

”Jag har inte många månader kvar men vill spendera dem jag har med dig. Om det känns okej för dig?”, han ser plötsligt pojkaktigt osäker ut och hon börjar skratta och kan inte sluta förrän han kysser henne igen.

”Jag kommer att njuta av varje minut av att vara i närheten av dig”, mumlar hon med ansiktet mot hans hals. Du måste veta om att jag inte har varit med någon man för att jag ville vänta på den rätte”, viskar hon i hans öra.

Han dog dagen efter att hon hade gått in i fjärde månaden av sin graviditet. De hade även gift sig den dagen i deras trädgård eftersom att han var då så pass sjuk att det var enda sättet. Nästa morgon var han död när hon vaknade. Han hade gått bort i sömnen. Ett fridfullt sätt att dö på ansåg hon. Läkarna var chockade över att han hållit ut så pass länge med tanke på hur sjuk han hade varit i slutet.

Han hade varit noga med att skriva ett testamente där hon ärvde allt. Han ville inte bli kremerad så det blev jordfästning istället och han blev klädd i sin snyggaste kostym med svarta strumpor och skor.

Runt hans gravsten vägrade det växa gräs eller blommor men det gjorde ingenting eftersom han aldrig hade gillat sådant.

Hon födde en pojke och hon döpte honom efter hans pappa. På det viset kändes det som om hennes man levde kvar även på andra sätt. Hon sörjde inte på det viset hon hade trott hon skulle göra. De hade fått sagt allt de ville ha sagt och hon hade fått privilegium att lära känna både hans privata sida och seriemördaren i honom.

Hon hade även berättat för honom om sin forskarutbildning inom seriemördar genen och att det hade varit han som person som hade inspirerat henne till detta. Först hade han blivit lite ställd men efter hand hade han accepterat och till en viss del förstått varför hon hade hållit detta för sig själv.

Hon hade fått läsa mängder av dagböcker från hans innersta tankar som barn till vuxen ålder och även vissa anteckningar om en del av hans offer. Det fanns dock vissa bitar hon inte ville veta om och det både han förstod och respekterade. De hade tagit och frusit ner hans spermie om hon skulle vilja att deras son fick ett syskon. Han hade dock inte varit så speciellt förtjust i hennes önskan men sa inte så mycket mer än: ”Du vet att jag har genen i mig och att du måste vara försiktig”. Det var allt han sade om saken.

Hennes son var en så go och fin pojke. Hon kunde inte se några som helst avvikande mönster hos honom. Det hände dock en märklig sak den dagen han fyllde två år.  Sonen ville sova hos henne denna natten och väckte henne när klockradion 03.00 och pekade mot fotändan av sängen. Det stod en skugga där som bara tittade på dem men sa ingenting. Sonen kröp närmare henne och somnade om igen. Hon däremot var vaken en bra stund efter upplevelsen. På morgonen när de vaknade så sade sonen: ”Pappa var här i natt och kramade om mig och sa att han älskade mig och att jag skulle meddela dig, mamma att jag inte har genen. Jag skulle inte vara rädd för någon eller något för att han tar hand om sådant.”

Hon tittade chockat på honom men sa bara: ”Det låter som pappa, det.”

När hon hade lämnat av sonen på förskolan så körde hon direkt hem och ställde sig i duschen med tusentals tankar i huvudet. När hon hade klätt på sig undersökte hon fotändan av sängen och till sin förvåning fann hon spår av mull och jord men så stelnar hon till i sina rörelser när det avtecknar sig flera fotspår runt sängen.

Efter detta så händer det ingenting mer och när det har gått ytterligare sex månader så bestämmer hon sig för att bli gravid igen. Graviditeten blir lite jobbigare och hon råkar ut för havandeskaps förgiftning och får gå på tätare kontroller. Allting går bra ändå och denna gången blir det en flicka.

En dag tar hon både sina barn ledigt från förskolan för att umgås med dem. Dottern är nämligen inte så snäll mot sin storebror eller de andra barnen påstår förskolan och hon vill se det själv för att kunna hjälpa  sin dotter.

De går först till lekplatsen och det händer ingenting förrän sonen går fram till sin syster som sitter på huk i gräset och gör något. Hon vänder sig om och slår honom rätt i magen med knytnäven. Chockad ser jag detta och springer fram till dem.

”Varför slår du på din bror? Han har ju inte gjort dig något”.

”Jag vill inte bli störd när jag drar benen av ett kryp”, fräser hon med huvudet bort från mig.

Jag blir illamående och tar upp min mobil och ringer till min mamma och ber henne hämta min son.

När jag och min dotter blir ensamma så sätter jag mig i gräset bredvid henne. Jag uppfattar en skuggform av en människa borta vid buskaget, där lekplatsen har sin ingång. Den är kusligt lik skuggan jag och min son såg den natten, som nu känns väldigt länge sedan. Men bilden av skuggan är inristad i mitt minne för alltid.

”Jag anser inte att småkryp har rätten att leva”, utbrister min dotter sidan om mig.

Jag tittar länge på hennes profil och inser att hon inte bryr sig om att hon skadar ett djur.

På vägen från lekplatsen pratar hon om något barn på förskolan som hon tycker om att reta och hon vill göra detta barnet illa.

”Mamma, de andra barnen tycker inte om mig. De säger att jag är dum och konstig. Är det sant?”

Hon tittar upp på mig och vill att jag ska hålla med henne om att hon är snäll. Hon säger det inte men jag kan se det i hennes ögon.

Jag går ner på knä och stryker henne på kinden, ”Om man är otrevlig mot andra så blir dem ledsna”, svarar jag.

Hon drar sig undan mig och fortsätter att gå hemåt utan att säga mer.

Väl hemma går hon till sitt rum och börjar leka som om ingenting har hänt. Jag går in i mitt arbetsrum och med darrande händer ringer jag numret jag har fått för ett par år sedan till barnpsykologen.

Han svarar inte så jag lämnar ett meddelande till honom. På eftermiddagen ringer han upp mig och vi pratar en stund och jag får en tid nästa dag till min dotter. Han vill gärna prata med henne själv först, för att bilda sig en uppfattning om hur hon tänker och uttrycker sig.

Jag vill inte gå in på mer av denna jobbiga tid som varar i flera år av kamp för min dotter men även för att hon hade en fruktansvärd elak sida hos sig själv som även skrämde mig många gånger. Vi var hos ett flertal barnpsykologer som sa samma sak. ”Din dotter är väldigt udda och har väldiga problem med sina känslor. Detta är väldigt komplex och vi kan inte garantera att hon mår bättre när hon blir vuxen”.

Min mamma ville passa henne på dagarna istället när jag jobbade. Mamma trodde att det kunde få sitt barnbarn att må lite bättre än den stressiga miljö som fanns på förskolan.

På hennes sex års dag hade vi ett litet kalas med några få barn inbjudna. Jag och min mamma var tvungna att vara med och styra upp kalaset så att ingenting otrevligt hände. Jag eller min mamma behövde vara tillsammans med henne om hon skulle leka med någon kompis. Hon klarade inte av att vara snäll annars och det var mer vanligt än ett undantag att hon gjorde någon illa om någon av oss inte var med henne.

Den natten sover jag väldigt djupt av ren utmattning efter kalaset. Jag vaknar av att någon drar i mig. Det är min son och han ser väldigt rädd ut där han står i pyjamas sidan om sängen.

”Mamma, lillasyster vaknar inte. Varför vaknar hon inte?”

Det känns som jag går i slowmotion och att mina ben sitter fast i sirap innan jag äntligen är inne i min dotters rum. Hon ligger i sängen och ser så fridfull ut och då vet jag bara att hon är död.

Min son är kvar i mitt sovrum och har krupit ner i sängen.

”Vad är det som är fel med henne, mamma?”

Jag sätter mig i sängen och han kryper upp i min famn.

Efter en lång stund, då jag har av ren viljestyrka tvingat tillbaka tårarna och känner att jag kan tala igen, utan att det brister, säger jag:

”Kommer du ihåg när du och jag pratade om pappa och du undrade var han fanns?”

”Det är klart jag kommer ihåg det, mamma. Du förklarade ju så fint om hur pappa var tillsammans med änglarna. Han hade det mycket bättre för att han inte hade ont längre”.

”Helt rätt. Nu är din syster också hos änglarna och sällskapar pappa”.

Nu rinner mina tårar och min son gråter i min famn en stund, sedan säger han:

”Jag glömde att berätta att jag såg pappa stå böjd över henne där hon låg i sängen. Han hade röda ögon. Men det är ju inte hallween nu. Mamma, jag kommer att sakna henne”.

När min son äntligen har fått lite ro och somnat om i min säng, så går jag försiktigt ur sängen för att inte väcka honom. Tar mig in på dotterns rum och går fram till sängen och ser samma mull på golvet som den morgonen för väldigt länge sedan. Minnet kommer tillbaka i vågor och då känner jag en närvaro i rummet. Jag vänder mig om och ser en mörk gestalt i högra hörnet bakom dörren. Jag blundar och känner hur min man omfamnar mig fysiskt även om det inte är möjligt, eller? Jag kan lukta hans doft i mina näsborrar och jag kan inte låta bli att snyfta till och det är då jag hör hans röst:

”Jag kommer alltid att finnas för dig och vår son. Du har frågor som du vill ha svar på men jag ber dig att inte ställa dem till mig. Det är för svårt och för invecklat för mig att förklara och jag vet att svaren inte skulle hjälpa dig. De skulle bara göra dig ännu mer rädd och det är det sista jag vill”.

Den dagen var den hemskaste i mitt liv och samtidigt som jag inte vill minnas den, så är jag på något vis glad över att jag fortfarande minns den.

Min son ville till mormor, även de hade ett starkt band till varandra. Han behövde all trygghet och kärlek han kunde få just nu.

Obduktionen var nästan färdig, så jag satte mig i bilen och körde dit.

Det blev en kvart i väntetid och det kändes som de längsta femton minuterna i mitt liv.

Obdusenten var en kvinna och hon tittade konstigt på mig när jag blev inkallad till hennes kontor.

Hon satte sig ner vid skrivbordet och jag satte mig på besöksstolen mitt emot.

”Jag fann en sten i din dotters hals med ett meddelande. Hon tar på sig sterila plasthandskar och plockar fram både stenen och meddelandet från en plastlåda som står till höger på skrivbordet.

På lappen står det:”Jag gör det du inte klarar av. Vår dotter hade genen och det kan ingen barnpsykolog i världen ändra på, älskling. Det vet du också. Jag kommer att fortsätta döda om du försöker föröka min gen igen.

Hälsningar Din man

Jag kan känna kvinnans forskande blick fastän jag tittar ner på texten.

”Är det din mans handstil?”

”Ja, det är det”.

”Är du säker? Dog inte din man i cancer?”

”Svaret på båda frågorna är ja”.

Jag reser mig från stolen så häftigt att den tippar bakåt med ett skramlande ljud när den träffar golvet.

Jag går sakta ut genom dörren till hennes kontor. Jag ökar takten tills jag springer mot utgången till sjukhuset, fastän jag hör hur kvinnan ropar på mig att stanna.

Dagen efter så ser jag en artikel i tidningen. Den kvinnliga odusenten på sjukhuset har avlidit plötsligt och oväntat. Vid middagstid kommer ett postombud hem till mig med ett litet paket. Det står ingen avsändare på det. Jag öppnar kartongen men blir direkt illamående när jag ser den välbekanta stenen och den lilla papersremsa där meddelandet står. Men nu står det en extra mening:  Var tvungen att döda obdusenten.

Du ser fortfarande så vacker ut när du sover, älskling.