Jag, heter Lars och är en trädgårdsmästare och jag går oftast klädd i jeans och skjorta. Min fru heter Christin och är konstnär. Hon bär alltid klänning. Vi bor i ett ganska tyst och stillsamt kvarter utanför staden Trolle på landet. Vi valde platsen för många år sedan för att här tyckte vi att det skulle vara bra att bilda familj.
Åren gick och vårt efterlängtade barn lyste med sin frånvaro. Vi började misströsta och hade nästan vant oss vid tanken att aldrig få bli föräldrar. Vår enda granne var ofta hemma. Han hette Gustaf och hade en stor svart gårdshund, var lite av en enstöring. Han var alltid skrämmande punktlig med att rasta hunden. Klockan 8:00, 12:00, 16:00 och 20:00 kunde vi alltid se dem ute. Hans klädsel var lite udda och påminde om bortglömda tider. Vi hade pratat med honom lite sporadiskt när vi träffade på varandra ute. Han hade ett kors i guld runt halsen och bar alltid skjorta med vit krage, som påminde om prästerskap.
En dag blev vi helt oväntat bjudna till Gustaf på middag. Kvällen kom och vi promenerade den korta biten bort till hans hus. Gustaf bjöd in oss i ett stort matrum som bestod av en matgrupp med gammalt träsnideri. Middagen bestod av vilt ankbröst med potatis, grönsaker och sås. Flera gånger under måltiden stötte Christin till foton mot en lös bräda som fanns under bordet.
Under hela kvällen såg vi saker som vi inte kan förklara eller förstå än idag. Det stora matrummet förändrades bitvis och tapeterna hängde i flagor på väggarna. Vi såg plötsligt hur bordet blev svart av smuts, en massa gamla löv låg överallt i rummet. Fönstren var skeva, sneda och sönder. Det vi såg varade bara i några sekunder sen såg allt ut som när vi kom dit.
Under tiden som Gustaf gick och förberedde glass med bär då passade vi på att krypa under bordet för att undersöka vad det var som Christin hade känt under bordet. Under bordet hittade vi en lös bräda och där under fanns en svart liten sliten bok. Boken innehöll anteckningar på ett väldigt gammalt språk och oförståeliga symboler. Under tiden hörde vi hur Gustaf var på väg tillbaka med efterrätten. Vi lade snabbt tillbaka boken och brädan på sin plats igen och låtsades som ingenting.
Vid efterrätten så började ett piano i högra hörnet längre bort att spela musik. ”Vad fin musik som pianot spelar” sade jag. Det blev tyst i rummet och Christin tittade förvånat på mig och sade ”Vilket piano? Jag hör ingen musik.” ”Du måste förväxla musiken med radion ute i köket, Lars” sade Gustaf lugnt med ett leende. Jag såg att hans leende inte nådde ögonen. När vi hade ätit färdigt så ursäktade sig Gustaf och gick ut med tallrikarna för att sätta på kaffe och gå på toaletten. När vi blev ensamma såg vi båda två hur det framträdde blodiga fotspår på golvet. Spåren ledde ut ur matrummet och försvann. Jag blev nyfiken och Christin följde med för att undersöka vad vi sett. Vi följde fotstegen som fortsatte ut i hallen. Spåren ledde till en äldre brant trätrappa. Vi såg en präst som avtecknade sig ur skuggorna. Vi blev båda förvånade när vi kände igen Gustaf. Men han var betydligt yngre. Han värjde sig förtvivlat mot skuggorna längre upp i trappan. De var betydligt större och tornade upp sig över honom. Det hela var snabbt över och vi såg Gustaf ligga vid trappans nedre trappsteg, död på grund av bruten nacke. Jag och Christin stod först helt stela och kunde inte röra oss. När vi kom till sans, så såg vi en väldigt gammal och sliten svart bok som låg sidan om Gustafs kropp. Gustaf var borta och det rådde en dödstystnad i det gamla huset. Vi tog boken och flydde hem.
När vi kom hem den kvällen så var boken tom. Nästa dag fanns det både anteckningar och konstiga tecken i den. Några veckor passerade och varken Christin eller jag blev klokare på vad boken handlade om. Christin upplevde en trötthet som inte ville släppa, vilket jag också såg på henne. Hon hade fått ett fruktansvärt morgonhumör som inte var likt henne. Jag brukade ofta hitta henne ute i trädgården, där hon planterade nya buskar och blommor med ett brinnande intresse. Christin hade aldrig varit intresserad av deras trädgård innan. Det hade alltid varit mitt område. Nu hjälptes vi åt och fann en annorlunda gemenskap av att skapa ute i naturen.
En dag när Christin stod och vattnade de nysatta buskarna så upptäckte hon Gustaf. Han promenerade mot vårt hus med sin hund. Hon gick lugnt och mötte honom och satte sig på huk vid hunden. Hon klappade hunden på huvudet och gav honom en puss på nosen. ”Han heter Blackwispers”, sade Gustaf. ”Vilket fint namn, det passar honom”, sade Christin mjukt till hunden. Hon reste sig upp och de gick gemensamt upp till huset.
Hunden satte sig direkt sidan om Christin, när de tog plats vid köksbordet. Jag kom också och satte mig. Då ringde det i telefonen på väggen sidan om köksbordet. Christin svarade men blev vit i ansiktet när hon kände igen Gustafs röst i luren. Hon tappade luren så att den hängde dinglande i sladden. Vi såg chockade på varandra och väntade på en förklaring. ”Ja, jag är annorlunda men jag vill er inget illa. Det ni såg i mitt hem har en förklaring men det får ni själva tänka ut. Som person har jag en lång väg att vandra med min hund. För att återgå till varför jag kom hit, så har ni försökt att få barn i väldigt många år. Jag är här för att hjälpa er.” Det blir tyst i några minuter och vi tittade på varandra och började förstå varför Christin hade varit så annorlunda. ”Om åtta månader från då ni var på middag hos mig, så kommer ert efterlängtade välskapta barn.”
”Kommer bebisen vara normal?” Frågade jag skeptiskt. ”Jag sa precis ett välskapt barn”, sade han och fortsatte. ”Vad är normalt och onormalt? Vem får lov att dra den gränsen? Är det inte en högre makt som skapar oss alla? Bara ni älskar ert barn villkorslöst så blir det inga problem.” Vi tittade på varandra och log. Helt plötsligt ändrades vårt sätt att se på världen. ”Jag förstår att ni tog med er den svarta boken av nyfikenhet. Det är i sin ordning eftersom den var till för er, men nu har den fyllt klart sin funktion. Jag vore tacksam om ni lämnade tillbaka den till mig nu”, sade han. Jag gick in i sovrummet och tog boken. Jag kunde inte låta bli att titta på de märkliga tecknen en sista gång. Boken var tom igen och kvar fanns bara vita blad. ”Boken är tom igen!” Sade jag frustrerande och tittade frågande på Gustaf när jag kom tillbaka och gav honom boken. ”Nej, den är inte tom men den har gjort sitt jobb klart här. Det är därför den ”ser” tom ut”, säger han medan han skrattade. ”Behöver jag oroa mig för att ni kommer att berätta vad ni har sett och upplevt?” Vi skakade båda två på våra huvuden. ”Du har gett oss en gåva som ingen annan har lyckats med. Vi är djupt tacksamma och finns det något som vi kan göra för dig, så tveka inte att berätta det för oss.” Gustaf satt tyst en stund.
”Imorgon kommer Birgitta som är mäklare. Det har varit svårt att hitta ”rätt” ägare till huset sidan om ert. Berätta för henne att i nästa vecka kommer ett ungt par att ringa till deras fastighetskontor. De söker ett hus som ska vara ett renoveringsobjekt, som är stort nog för en familj”, sade han. ”Berätta för henne att det är de som ska köpa huset. Ni kommer att bli som en stor familj och era barn kommer få vänner för livet. Deras barn kommer att födas på samma datum som era”, berättade han vidare. ”Kommer vi att få fler barn än ett”? Undrade Christin förvånat. Gustaf log lite hemlighetsfullt men nickade sedan. ¨Får vi berätta för våra barn om dig och att det var dina speciella gåvor, som hjälpte oss så att få dem till världen?” Undrade jag försiktigt. ”Naturligtvis, en mjukare version går bra.” Sade han och tittade på Blackwispers som fortfarande satt bredvid Christin. De såg genomskinliga ut i ljuset, från den vinkeln som Christin satt i, berättade hon för mig efteråt.
Som på en given signal, reste sig hunden och gick mot ytterdörren. Gustaf tackade för gästvänligheten, tog hunden i koppel och gick hem igen. På morgonen klockan nio, en vecka senare, när jag var ute för att hämta tidningen, kom det en bil som parkerade utanför Gustafs hus. Kvinnan i bilen såg både glad och lättat ut. Jag vinkade till henne och kallade på Christin som var ute i trädgården. Vi gick och mötte henne vid bilen. ”Vad skönt det känns att äntligen sålt denna stora villa. Den har ju stått tom i 100 år.” Hon log och pekade på till salu-skylten. ”Heter du Birgitta, och är mäklare?” Frågade jag. ”Helt riktigt, men hur vet ni mitt namn, har vi träffats någon gång?” Undrade hon. ”Nej, men Gustaf berättade för oss att ett ungt par skulle ringa dig angående ett renoveringsobjekt. Men han måste ha pratat i nattmössan, eftersom att Gustaf själv bor i villan”. Sade Christin och log lite. ”Hoppas att inget allvarligt har hänt honom eller hans hund Blackwispers. Vi har varit lite oroliga för han har inte synts till, sen förra veckan när de var hemma hos oss.” Sade jag undrande.
”Menar ni prästen Gustaf Stephani?” Birgitta tog fram en liten svart äldre anteckningsbok. Hon bläddrade i den en stund och sade sen. ”Idag är det 100 år sedan han dog. På den tiden hette denna församling Stepheni”. ”Var har du fått den boken ifrån?” Frågade vi förvånat. ”Boken hittades i hans personliga ägodelar för väldigt längesedan. Jag är enormt imponerad över att den är så välbevarad”, sade hon. ”Varför ändrades namnet på församlingen?” Frågade Christin. ”För vi går i Trolle kyrka varje söndag” tillade jag. ”Man var tvungen att ändra på namnet eftersom att demonen Stepheni förföljde byn i jakt på Gustaf Stephani. Detta visste ingen om förrän Gustaf gick så långt i sitt sökande i svart magi. Detta resulterade i att han fick kontakt med denna demon”, sade hon. ”Men i mina anteckningar står det att Gustaf dog en plågsam död”, berättade hon vidare.
Jag och Christin såg på varandra, vi vände oss mot grannhuset. Nu såg vi samma förödelse som bilderna vi såg i våra huvuden under middagen hos Gustaf. Fönsterna som hängde lösa var trasiga, fasaden var söndrig på olika ställen och det fanns hål rätt in i huset där löven låg överallt. ”Gustaf sade till oss att det unga paret är de rätta för huset, så sälj det till dem med en gång”, sade vi i mun på varandra till henne. Hon tog genast upp telefonen och ringde mäklarfirman för att meddela paret som satt och väntade på besked om huset. Birgitta lät oss behålla boken, den kom att hjälpa våra barn lika mycket som den hade hjälpt oss själva genom livet.
Vår förstfödde kom mycket riktigt åtta månader senare. Det blev en pojke som fick namnet Gustav. Vi berättade tidigt för våra tre barn om mannen som hade gett oss denna fina gåva. Allt som Gustaf hade förutspått blev verklighet. Vårt liv tillsammans blev rikt av våra egna barn och en stor vänskap växte fram mellan oss och den nya grannfamiljen som bodde sidan om oss. Vi hade blivit gamla, men klarade oss bra tillsammans i vårt hus.
Åren gick och vi blev äldre. Våra tre barn Gustav, Marita och Cecilia är ljuset i vår tillvaro. Det gick inte en dag utan att vi tänkte på vår vän Gustaf. Våra barn och grannfamiljen fann en varm gemenskap och lyssnade mer än gärna på den märkliga historien. Vår yngste, Gustav, hade valt att hänge sitt liv till kyrkan och prästerskapet. Idag arbetar han fortfarande i kyrkan som finns i Trolle. Marita gifte sig och har en son som heter Lars efter sin morfar. Hon är konstnär och har eget företag. Cecilia var ensam en längre tid och arbetar som psykolog, hon kände att hon inte var redo att stadga sig men har nu familj. Eftersom att Marita är mellanbarnet, så hade hon en förmåga att hamna mitt emellan i diskussioner. Hon har på senare tid löst det med att säga ifrån så att syskonen reder ut sina problem själva. Cecilia som är äldst har tagit på sig för mycket ansvar och arbetar på sitt kontrollbehov. Den svarta boken gjorde mirakel även för Cecilia, den plockade bort hennes kontrollbehov genom att lära henne att meditera. Vi är inte så bekymrade över dem längre.
Vi älskar våra barn villkorslöst som Gustaf bad oss om. Kärleken har löst många svåra val i våra barns uppväxt genom åren. Gustav har haft det jobbigt i hela sitt liv med sitt begär av att söka svar inom svart magi, ett intresse som följde med energin från Gustaf. Han har fått kämpa med sin nyfikenhet, eftersom yrket inte tillåter sådant. Han skrev frivilligt in sig på en sluten anstalt, när han kände att han inte kunde lita på sig själv. Dagen då han blev utskriven fanns boken uppe i talarstolen i kyrkan. Där stod det olika verser, sånger, böner samt texter som var tagna ur bibeln. Dessa hade satts ihop till en text som skulle hjälpa honom att plocka bort begäret. Det stod även att han skulle läsa dessa tyst för sig själv i ett meditativt tillstånd, morgon, middag och kväll i tre månaders tid. Han provade detta med detsamma och bara efter några minuter kände han hur begäret sakta lugnade ner sig inom honom. Han kände sig äntligen ren och kunde inte vänta utan gick den korta vägen till oss. Vi var hemma och vi satte oss i köket och pratade om Gustavs upplevelse. Vi berättade då om att vi hade känt oss tvingade att gå till kyrkan samma dag och lägga den svarta boken uppe i talarstolen. Varför visste vi inte men litade blint på vår intuition eftersom att den hade hjälpt oss innan.
Vi satt tillsammans längre än vanligt den kvällen och pratade gamla minnen.
Vi började bli riktigt gamla. Barnen hade köpt två gungstolar till oss som vi satt och myste i framför teven och brasan. Vi var inte mycket för att titta på tv, jag brukade sitta och läsa eller lösa korsord medan Christin broderade, stickade eller virkade. Sommaren var i full gång och i trädgården såg man blommorna blomma. Värmen var här för att stanna och man kunde gå lättklädd. Allt hade lugnat ner sig för våra barn och Cecilia har äntligen stadgat sig. Vi fick faktiskt fyra barn, så barnbarn har vi fått gott om. Marita och Cecilia hade kommit varandra närmre, de hade allt fler gemensamma intressen. Gustav hade blivit sambo med en kantor som hette Marie. De var jämngamla och hade träffats via en gudstjänst. Gustav hade sitt begär under kontroll med tipsen som hade stått i den svarta boken. Dessa läste han varje dag, morgon och kväll. Han behövde inte boken längre, utan bönerna och texterna i psalmen hjälpte honom fullt ut. En morgon när Marie av en slump tittade i den svarta boken såg hon bara blanka sidor. Hon visade Gustav sin upptäckt och de blev förvånade. Gustav bestämde sig för att prata med oss den helgen då hela familjen skulle träffas.
På lördagsmorgonen när Christin som vanligt stod och målade och tittade ut genom fönstret. Allt var utslaget i naturen nu och fåglarna flög kvittrande genom luften lugnare nu sen allt byggandet med sina bon var klart och deras ungar låg i bona och ville ha mat och var snart flygfärdiga. Till sin förvåning såg hon Gustaf stå utanför grinden med Blackwispers sidan om sig i koppel. Han vinkade och såg glad ut. Hon lade ner penseln och tittar ut igen, men då var han borta.
Christin gick ut i trädgården och satte sig sidan om mig. Jag drack kaffe och läste tidningen men log åt henne när hon satte sig.” Jag såg precis Gustaf vid vår grind med Blackwispers ”sade hon och tittar på mig. ”Det har jag också gjort för ett par veckor sedan” sade jag tyst. ”Vad betyder detta? ” undrade hon och det blev tyst en lång stund mellan oss.
”Christin, jag har inte varit helt ärlig mot dig. Jag hade för många frågor om det vi upplevde med Gustaf. Så jag gjorde egna efterforskningar, som ledde till att jag förstår mer av dels Gustafs situation men även vår sons begär som har varit svårt att helt förstå.” Jag tar ett djupt andetag och fortsätter, ”Du och jag har lärt oss sedan vi var barn att leva i balans. Det finns de människor som inte klarar det och då kan det bli besvärligt att leva. Gustaf blev fången i sitt begär av att få svar på olika frågor i den mörkare sidan av andevärlden. Man är mer nära den världen i prästyrket än vad folk tror. I grunden handlar det mycket om hur man är som person. Han fick betydligt fler svar än vad han bad om och det är vanligt, eftersom att när vi ber lägger vi omedvetet in väldigt mycket känslor. Så jag tror att han kallar hem oss nu.” avslutade jag tyst och höll om henne när hon grät hejdlöst i min famn.
På eftermiddagen var hela familjen samlad med barnbarnen som lekte runt omkring oss i trädgården. Vi hade hyrt ett stort tält eftersom att det var så fint väder och för att de lättare skulle kunna leka som de ville.
Gustav visade som han uppfattade de tomma sidorna i boken, och jag tittade med sorg i blicken på Christin. Vi kunde se och läsa texten för att den var enbart ämnad för oss två. Jag lade sakta ner boken framför mig på bordet och försökte att samla mod till vad som behövde sägas. ”Ni vet att när vi har pratat om döden så har både Christin och jag sagt att döden har sin egen klocka. Anledningen till varför ni tror att boken är tom beror på att texten är ämnad för mig och Christin” säger jag med sorg i rösten. Det handlar tyvärr om att vår tid här på jorden är slut om ett par timmar. Allt blir tyst och barnbarnen kryper upp i våra knän, vi gråter tillsammans.
Efter ett par underbara timmar med nära och kära så kände både jag och Christin att det var tid, så vi gick alla in till vårt sovrum. En sista gång lade jag och Christin oss tillsammans i vår dubbelsäng och höll om varandra. Det hade bestämts att Cecilia som var äldst skulle få äran att läsa upp hela historien igen en sista gång när vi alla var samlade. Denna gången var historien skriven på ett mer detaljerat sätt så att den blev längre och det var lättare att leva sig in i för kommande generation. Vi började bli fridfullt trötta där vi låg i sängen. Barnbarnen hade krupit upp och satt sig i mitten närmast oss i sängen medan de vuxna satt i en ring runt oss på sängkanten. Det var bara vi två som såg Gustaf komma och ställa sig i dörröppningen till sovrummet. Vi visste då att det var hans sätt att berätta för oss att vi när som helst skulle gå bort. Jag började då förbereda de andra för att nu var tiden inne och bara några minuter senare så somnade vi båda in med ett leende på läpparna.
Vi upplevde det som om vi liksom svävade inuti kropparna och kunde med lätthet ta oss ur sängen för att gå fram till Gustaf som stod i dörren och väntade på oss. Plötsligt uppenbarade sig ett vitt sken och vi såg alla olika nyanser av andra färger i det skenet. Vi gick hand i hand medan Gustaf följde med in i ljuset som kallade hem oss. Vi vände oss om en sista gång och såg på våra kroppar som låg kvar men i våra ansikten fanns en ofattbar frid som även vi kunde känna där vi stod på tröskeln till evigheten. Våra barn och barnbarn var ledsna men vi kunde även se att de skulle klara sig bra. ”De kommer att fixa det fint, för att ni har lagt en så ofattbart fin och stabil grund till dem som de kommer ha stor nytta av i framtiden. Och ni kan när som helst komma tillbaka för att titta till dem eller vaka över dem när det behövs” säger Gustaf som om han visste vad vi tänkte på. Vi gick därefter in i det ofattbart starka men fina ljuset som fysiskt kändes som kärlek, utan att titta tillbaka, tillsammans med Gustaf.
Jag vaknar av att Christin står och drar i min arm. ”Vakna Lars, du drömmer” säger hon. Jag sätter mig upp med ett ryck men känner mig förvirrad. Sovrummet är sig likt men ändå inte, det är precis som om jag ser det med nya ögon. Min blick fastnar på den svarta boken som ligger på mitt nattduksbord. ”Du måste gå upp nu, om vi inte ska bli försenade till kyrkan och Gustafs gudstjänst”, säger hon med ett litet leende som leker i ena mungipan på henne. ”Boken”, får jag fram kraxande och känner att min mun och strupe är torr som en ökenråtta. ”Gustaf, som är våra nye granne gav den ju till oss igår kväll när han och hans hund Blackwispers var här på middag” säger hon och tillägger, ”Har du redan glömt det”? och så tittar hon på mig och skakar på huvudet och går ut ur sovrummet för att göra sig klar. Med darrande händer tar jag upp boken och på första sidan står det med svart bläck:
Nu vet du allt.
Mvh Gustaf
